Ulrik Thomasson, 51, tar upp familjens hund Gillis i knät. Drar handen genom hans mjuka päls och säger eftertänksamt:
– Jag är så glad att jag lever. När jag kände hur roboten klämde ihop min ländrygg och det svartnade för ögonen, då trodde jag livet snart skulle vara slut.
Han är glad att han från fönstret i vardagsrummet åter kan blicka ned mot Mörrumsån. Där har han genom åren dragit upp åtskilliga laxar. Fiske och jakt är två stora intressen.
Mycket frustrerande
Ytterdörren till huset i Mörrum öppnas och dottern Linn, 20, kommer hem. Hon slår sig ner jämte Ulrik medan hustrun Malin, 50, serverar kaffe. Linn blev ögonvittne till hur hennes pappa hjälplöst satt fastklämd i robotcellen en torsdagsmorgon i februari.
– Det var så hemskt att det inte…
