Det var roligt, positivt och inte alls nervöst. Dottern öppnade en resväska och började lägga ner de saker hon ville ha med sig. Det kändes knappt som om det var allvar. Dottern var den som sa det:
– Mamma, jag har en känsla av att det inte är på riktigt, utan mer som en lek.
Precis så var det, som när man var barn och lekte mamma, pappa, barn, skola eller affär.
– Ja, vi leker att du är barnet och jag är mamman. Du ska flytta hemifrån och packa med dig dina saker, skojade jag.
Men vänta, det är ju ingen lek, det är ju på riktigt!Vi skrattade båda två. Men faktum var att stunden jag hade bävat för hade kommit. Det var dags för mitt första barn att…
