NÄR MIN SON FYLLDE FYRA år fick han sin första motorcykel. (Jag vet, jag vet, jag har tänkt alla era tankar.) Först blev han glad, sedan kom tårarna. Hans lilla kropp hade stoppats ner i skyddsmundering. Stövlar som han knappt kunde böja sina knän i, knäskydd, bålskydd, armbågsskydd, axelskydd, handskar, jättestor hjälm och goggles. Han skulle ta Guldhjälmen, ungefär som simborgarmärket fast på crossbanan. Jag kände igen min son tack vare färgerna på kläderna. Det skulle värmas upp och springas och bakom hans goggles rann tårarna. (Nu kom jag att tänka på en fin vän vars tårar också flödat i det fördolda bakom goggleglas. Det var i Kebnekaisemassivet och vi var där för att klättra is i en vecka – en kurs vi fått av våra dåvarande pojkvänner. Vi åt gröt…
