Den vänliga grönskans rika dräkt … Vilka ord kunde passa bättre? Sista juli och så smärtsamt grön att det nästan gör ont i ögonen. Hög klar luft, en lätt bris, blå himmel med några godvädersmoln, en damm kransad av björkar, gräsmattor, en rabatt med rosor, en grusgång och bredvid den en bänk. Lena sätter sig, blundar en lång stund men öppnar så ögonen igen.
Allt det gröna är kvar. Men också det svarta, det hon bär inuti, är kvar. Och rent bokstavligt är hon ensam kvar. En kvarleva, en överlevande, den sista.
Lena trevar i kappfickan, hittar en hopskrynklad pappersnäsduk, vecklar ut den så gott det går och torkar tårarna, snyter sig. Det är ändå skönt att gråta, tårar är tunga och när de rinner bär de med sig lite…
