Adventskalendern från tidigt 1950-tal är mitt käraste julpynt. Ett plaströr monterat på en bakgrund av änglar och nallebjörnar, i det ligger 24 små paket, ungefär 2 x 4 cm, och i paketen ännu mindre plastfigurer. Vise män, änglar, får, åsnor, herdar … och i tjugofjärde paketet babyn i sin krubba. Knappt 2 cm lång. För 70 år sedan var figurerna rosa, gröna och vita. Efter att ha packats upp av tre generationer, först min mamma, och år efter år ställts på rad, är de numera vita. Men mina egna barn, bortskämda tonåringar, bråkar ändå varje år om att öppna det första paketet. Inte så konstigt kanske: det finns arvstvister där vuxna syskon bråkar om en speciell julgranskula – den där som var hela familjens favorit och hängde på bästa grenen…
