Emelie:
”De hade hamnat i köket igen, i bråket igen, i förvirringen, i ilskan, men hon hade lärt sig nu att stänga ner, att inte säga ifrån, inte brusa upp. Hon svarade knappt, lät honom veva. Men det var som om hennes lugn triggade honom att trigga henne. Nu höjde han ribban, gjorde vad han kunde för att få henne ur balans.
Helt plötsligt tog han en av köksknivarna, en av de dyra, välslipade som hörde ett kök som deras till, och riktade den mot sin egen mage. Han gick snabbt emot henne, bara kniven mellan dem nu, spetsen mot honom, tryck då, skrek han. Jag vet att du vill, tryck då!
– Jag backade, höll upp händerna i luften, har aldrig varit så rädd tror jag. Sen kom den…
