När Margareta Burman tog studenten i slutet av 50-talet fick hon ett stort, brunt kuvert av sin morbror. Han, som varit hennes förmyndare i alla år, ville ge Margareta bakgrunden till hennes historia som moderlöst barn.
– Jag åkte hem och läste igenom alla brev som fanns i det stora kuvertet. Det var så hemskt att jag stoppade tillbaka alla handlingar och läste dem inte igen förrän jag var över 50 år, säger Margareta, 80.
Hon bjuder in oss i det vackra sekelskifteshuset i centrala Umeå där hon bott med sin Sören, 82, sedan 70-talet. Här finns kakelugnar, spegeldörrar och gott om gammaldags charm.
På en sekretär samsas en rad svartvita familjebilder. De vittnar om en annan tid, ett annat liv och om familjehemligheter som länge var höljda i dunkel.…