Min pappa var förtjust i fåglar. Det rimmade inte riktigt med hans playboyskor och fäbless för att hålla sig med nya tekniska prylar. Men icke desto mindre, fåglar vurmade pappa väldigt mycket för. Koltrastarna för att de sjöng vackrast, domherren för att den var bulligt söt och lite ovanlig på vårt fågelbord, gråsparvarna för att de alltid verkade så hungriga. Talgoxar såklart, och blåmesar – kanske sötast av alla. Åkte vi bil spejade han alltid efter rovfåglar.
– Titta en glada, en duvhök, en tornfalk.
Vi fick aldrig se en örn tillsammans. Däremot fick vi uppleva sensationen i att se en silhuett av en uggla på mitt köksfönster. Har ni sett det någon gång? Stövet från fågeln bildade ett helt perfekt avtryck av ugglan på fönsterrutan, minsta fjäder kunde man…