Här är han, Rembrandt. Han verkar vänta på något. Och oroa sig. Håller sina händer knäppta. Håret; rufsigt och grånat under mössan. Är han lite frusen? Kragen är uppfälld. Han söker vår blick. Är vi där? Ja, vi är här. Viker inte en tum.
Han betraktar oss, med trivselvikt och allt: han dricker och äter ju för mycket, så som det kan bli. Och handlar dyra saker; gärna ovanliga vapen, uppstoppade djur, inredning. Till sitt stora hus i Amsterdam. Kanske är det där ett slags tröst, men hans pengar har alltid haft en förmåga att försvinna. Det är som om självporträttet är ett vittnesbörd över allt livets praktiska krångel, men också över det andra, oändligt mer smärtsamt. För han bär nu, 1659, på flera ofattbara förluster; han har förlorat både…
