Indholdsfortegnelse for Nr 2 2023 i Tidskriften Rum

”Det intressanta med juryarbetet i SDA är att vi med de olika ingångar, kunskaper och erfarenheter vi alla har – dessutom från olika geografiska horisonter – ändå gemensamt svarar för såväl de slutgiltiga nomineringarna som valet av pristagare. För att kunna göra det behöver vi “låna varandras glasögon” vilket gör jobbet väldigt stimulerande, lärorikt – och roligt!!”ARKITEKTURHISTORIKERN OCH FÖRFATTAREN MARTIN RÖRBY, JURYORDFÖRANDE Vad kan gå fel, tänkte vi när vi smidde våra festplaner. Vi hade allt man kunde önska sig: en egen ö, ett stort festhus från 1700-talet, sängplatser till alla, några musikaliska vänner, sommar, vedeldad bastu, båtar, vattenskidor och frihet. Vi hade dessutom erfarenhet, eftersom vi sedan urminnes tider firat alla midsomrar på ön med alla släktingar, vilket i vår familj betyder massor av folk och festligheter: Mormor och…

Hur åtråvärd är inte Scandinavian Design Awards prisstatyett? Du greppar den på scenen, tackar vältaligt och lagom skojigt, och kan tyst konstatera det uppenbara – du är bäst på det du gör. Grattis! Men om vi ska vara ärliga så är statyetten faktiskt intressant i sig själv också, även för alla oss som inte vinner. Designad av Lisa Hilland och tillverkad i återbrukat, svenskt trä av något som i ett tidigare liv var hyvelbänkar i furu, av Bröderna Wigells stolfabrik som Lisa Hilland först träffade när hon reste land och rike runt för att hitta en skicklig träproducent till ett tidigare projekt. Det blir en bra kombo, det där. – Jag tycker att det är väldigt spännande att jobba med tredimensionella mönster när jag designar och försöker hitta en balans…

Lite hemlig lokal trots att vi är mitt i Stockholm. Hur hamnade du här? – Det här är ett gammalt garage. Min pappa bodde i huset och hade garageplats i garaget bredvid och en gång när jag åkte med honom stod dörren hit på glänt och jag såg att det var tomt. Det var tio år sedan. Så jag flyttade hit min studio, byggde om och har alltid stortrivts, men samtidigt hela tiden tänkt göra något publikt av det. Till slut landade jag i att det skulle vara ett galleri. Varför då? – Det var en lång process. Jag hade en TEDföreläsning om 3D-printningens framtid 2009, och redan då insåg jag att massproduktion kommer att bli så enkelt i framtiden att det är naturligt att det motsatta, unikat och hantverk,…

JAG HAR ALDRIG TÄNKT PÅ att Stockholms stadshus är ett par hundra människors arbetsplats dagligen. Men när jag går igenom ett stormigt och ösregnigt Stockholm, där bilarna kastar kaskader av vatten på dystra fotgängare (men jag är glad), blir det uppenbart när en stretande cyklist enkelt blippar sig in i arkitekten Ragnar Östbergs mäktiga byggnad. Den klargröna cykeln slinker med nöd och näppe in genom den tunga träporten innan den slår igen. Min anvisade port ligger bredvid, likadan och så mäktig att jag börjar med att trycka på ringsignalsknappen, trots att porten är olåst. Samma sak vid nästa dörr, där jag slutligen knackar på och två kvinnor i trånga, vita skjortor med ett säkerhetsföretags logotyp på, stirrar oförstående på mig: ”Vad vill den där människan?” Dörren glider upp. Även den var…

Elefanter, vargar (hundar?), fiskar, fåglar, sköldpaddor, fjärilar och krokodiler. Berätta om dina kompositioner! – Jag har afasi efter en stroke och att uttrycka mig genom bilder är befriande. Där kan jag göra och berätta precis vad jag vill. I bilderna blandas fantasi, humor, infall, släktskrönor och sådant jag ser i min vardag. Jag har alltid varit en tecknande person. Efter stroken fick jag byta från höger till vänster hand. Jag började teckna med vänster hand när jag fortfarande låg på sjukhuset, och det första motivet var (såklart) ett hus. Dina möten i målningarna är ofta oförutsebara och oväntade. Hur kommer de till? – De bara kommer. Oftast börjar jag och ser var det slutar. Ibland kommer de i skallen först men slutresultatet blir ändå alltid något mer eller annat än…

Ett av de rum som gjorde starkast intryck på mig som barn var den centralt placerade, kvadratiska hallen med överljus i Geijerskolan i värmländska Ransäter. Hallen hade formats av David Helldén i början av 1960-talet efter en skiss som min mormor Essie Sahlin gjort. Med vitt terrazzogolv och mittdelen nedsänkt två trappsteg som dubblerade som sittplatser blev hallen den självklara platsen för allehanda festliga evenemang i musikens, teaterns och konstens tecken. Om man så vill den klassiska amfiteatern lekfullt omtolkad i modernismens anda. Romarrikets ovala amfiteatrar, som det väldiga Colosseum i Rom, och dess föregångare, det antika Greklands halvcirkelformade teatrar, som den imponerande i Epidauros, utgör med sina svängda gradänglösningar urtypen för såväl vår tids sport-och evenemangsarenor som scenkonstbyggnader. I dagens stora anläggningar har romarnas grymma gladiatorspel ersatts med idrottsfester…

Nyligen var några amerikanska arkitekter på resa genom Sverige för att titta på arkitektur. En morgon kom de till Gävles kapellkrematorium Skogsljus. Det kunde ha blivit deras sista anhalt. Och kanske hade det räckt så: ”Vi stannar här hela dagen och ser hur ljuset vandrar”, föreslog en av dem. Det hade förmodligen varit en god idé, för det finns en anledning till att krematoriet är döpt till Skogsljus. Skogen omger byggnaden i alla riktningar och låter ljuset spegla i olika riktningar under dagens timmar. – Skogens frid och ljus vill man plocka med sig in, säger Linda Gavell, krematorieföreståndare på Gävle kyrkogårdsenhet. Hon älskar träd och har alltid tyckt om tallskog, och därför tycker hon också att kapellkrematoriet är en underbar arbetsplats. Krematoriet står dock egentligen på en annan plats…

”Vi ger varandra energi. Det kanske man inte kan tro just nu … just nu är vi lite trötta.” Klockan är tio över tio när jag kommer fram till Folkforms lilla ateljé på Södermalm i Stockholm. De har en flaska champagne, som de fick av en fotograf de har jobbat med i tjugo år, i kylen. Vi öppnar den. Vad annars ska man göra en frusen decemberdag när man mottagit goda nyheter som en nominering till Årets designer? ”Champagne for my real friends, real pain for my sham friends!” Säker på att Francis Bacon skulle ha givit tummen upp till vårt förmiddagsbubbel. Chandra Ahlsell och Anna Holmquist känns inte alls som halvgalna konstnärer, men deras design gör det på sätt och vis: Helt egen, kompromisslös, utforskande. Och ständigt i färd…

Ja, det är solklart så att opposites attract, tänker jag när jag sitter på heltäckningsmattan hemma hos David Ericsson. Bredvid mig myser en lila och gul, nästan skrattande, plåtstol som nogsamt balanserar på gränsen mellan konst och design, och mittemot den står en stram upphängningsbarstol i obehandlad bok redo för massproduktion. På ett plan är de givetvis precis samma produkt, något att balansera baken på, men samtidigt två väldigt olika karaktärer. Som två sidor av samma mynt. Som människan innan det där debaclet med Prometeus där det sägs att vi som straff för ohörsamhet klövs mitt itu för att ständigt leta efter vår andra hälft. Den ena förutsätter den andra. – Det är ytterligheterna som är det intressanta. Stolar är en ganska liten värld men i den finns både den…

Daniel Enoksson har en haj tatuerad på underarmen. Förutom att vara branschens coolaste tatuering får det en ju att fundera. Det är en myt att alla hajar måste röra sig framåt hela tiden för att kunna andas, men det stämmer faktiskt för vissa arter. De kallas obligata ramventilerare. Kanske stämmer det för Daniel också? Han tycker om att experimentera. Prova svåra saker. Han berättar att han hela tiden har ett projekt vid sidan om sina vanliga, mer kommersiella, uppdrag. Under 2022 har detta projekt kretsat kring lampor, vilket egentligen knappast är förvånande. Han är gammal elektriker och har hållit belysningskurser på Beckmans i tio år. Men aldrig designat en lampa tidigare. Fast nu rasslar det till. En färdig produkt för Mono Light kommer på marknaden till våren. Men det är…

01. Finn Williams Han är arkitekten som bytte London mot rollen som stadsarkitekt i Malmö. Finn Williams brinner för människans relation till platsen och inkludering, och arbetar gränsöverskridande med hållbarhet, stadsplanering och sociala frågor. Efter bara ett och ett halvt år i Sverige kan han bocka av ännu en bedrift: Att toppa Maktlistan! – Nej, men skojar du? Jag känner mig fortfarande till viss del som en nykomling i Sverige. Jag lär mig om landet, systemet och staden. Så tanken på att jag är på någons radar, på nationell nivå, är väldigt överraskande, säger Finn Williams, stadsarkitekt i Malmö. Med makt kommer ansvar. Vad vill du använda din makt till? – Jag känner mig väldigt privilegierad att få komma till ett nytt land och göra min röst hörd. Samtidigt är…