Jag fnös när mamma skulle i väg med sina väninnor till Stadshotellet på torsdagar: Hur kan du utsätta dig för det där frivilligt?! Styrdans, dansband och Svensktoppen var det absolut töntigaste jag kunde tänka mig när jag var tonåring. Vedervärdigt. Banalt. Enfaldigt. Bara mitt bristfälliga ordförråd satte stopp på den muntliga attacken.
Så en dag, jag hade hunnit fylla 20, satte mamma mig på prov: Ska du följa med på danskväll? Jag hånlog och sa så klart: Nej! Men, och det här visste mamma, jag är lättmutad: ”Jag bjuder på middag och två glas vin”, sa hon. Vara principfast? Så trist!
Och så hände det sig att jag en torsdagskväll satt på Stadt, vid ett bord med vita dukar, tillsammans med mamma och hennes gäng. De blev uppbjudna hela tiden.…